från flumm-tankar om lampor som ger fina effekter till något jag faktiskt gått och tänkt på väldigt länge;
problemet med att man alltid längtar bort. Eller ja, med 'man' menar jag i alla fall denna gången jag.
Jag längtar alltid efter någonting, och jag vet att jag inte är helt ensam om det i alla fall. Längtar efter julen, sin födelsedag, en resa, en händelse, til att något ska ta slut eller börja, alltid denna längtan.
För mig är det ofta bort, till en annan plats.
Källviken, Nya Zeeland, Stockholm, Häggdånger, utomlands, det behöver egentligen inte vara långt men ofta är det ändå de längre resorna jag längtar efter.
För problemet är nog, har jag insett, inte att jag längtar efter att åka bort utan det faktum att jag aldrig kommer att kunna resa bort från det som jag verkligen längtar bort från: mig själv.
Det är inte så att jag aktivt går runt och tänker detta hela tiden utan snarare något jag insett och är långt ifrån nöjd med. Varje gång jag längtar efter en annan plats så är det för att jag är någon annan där, jag "får" vara någon annan under den tiden och det gör att jag kommer bort lite från mig själv, vilket är det jag tror att jag strävar efter.
Det är väldigt svårt att förklara utan att såra eller låta konstig, och det är väl egentligen inte det att jag inte gillar mitt liv här utan mer att jag kanske inte är 100 % nöjd med vem jag är och på något sätt tänker att resorna gör mig annorlunda.
Jag önskar att det inte var så. Såklart vill jag ju fortfarande tycka om att resa, men det är en viss skillnad i att gilla det och att känna ett starkt behov av att få komma bort från vardagen, det fungerar ju inte i längden.
Kanske, och mest troligt, är det något som kommer att försvinna!
det var dagens djupa funderingar de..
